Sista veckan

Under veckan höll jag och Kx vårt sokratiska samtal kring bilden på mannen med radion och massa prylar. Jag är en person som vill planera väldigt detaljerat om jag ska leda något men det släppte jag lite på den här gången, och de sokratiska samtalen lever ändå lite sitt eget liv, särskilt i vår grupp. Jag tyckte det blev rätt bra. Det svåra var väl att veta när man skulle "dra i trådarna" för att fördjupa sig i nått som någon sagt eller låta samtalet spinna vidare.

Ännu en dag var jag tvungen att vara frånvarande. Sista veckan hade vi gjort ett schema som vi jobbade efter och vi skulle göra en inspelning av ljuden som vi hade i början av performancen. Jag trodde det skulle bli en del jobb med det men när jag kom tillbaka var det helt fixat och klart, plus att gruppen hade lagt till ett crescendo med tejpljud som förstärkte den röda tråden i föreställningen, vilket jag verkligen tyckte var bra.

Slutet av veckan gick åt mycket till att repa, och vi var uppe på HSM för att sätta ljuset. Det tyckte jag var jättespännande eftersom jag aldrig varit med om det innan. Det blev lite pressad eftersom gruppen innan drog över rätt rejält, så vi fick klämma in ett sista rep på själva föreställningsdagen.

Vi var sist på fredagen. De grupperna andra visade teater, filmkonst och fotoutställning. Teaterföreställningen tyckte jag innehöll lite buskis-liknande inslag som jag nog tyckte slätade över själva samhällsberättelsen. Däremot tyckte jag det var starkt att alla agerade ut på scen. Särskilt som de som grupp säkert fått kompromissa om sina roller och kanske inte helt kände för allt de spelade. Det hade jag nog tyckt var väldigt svårt. Teatergruppens responstid blev väldigt kort och vi var väl lite stela i publiken också så på förmiddagen, så det blev inte så mycket diskussion. De som gjorde film hade tema Karin Boye, och jag tyckte de hade lyckats bra, även med ljudet. Saknade dock lite djupare diskussion om vilken relevans hennes verk kan ha i samhället idag. Annars en bra diskussion om offentliga utrymmen. Fotoutställningen blev jag nog lite besviken på. Hade förväntat mig lite mer provokation, politik, socialrealism, vad som helst. Tyckte inte det kom fram någon klar berättelse ur det hela. Responsen var rätt lång men handlade också mest om det tekniska och etiska när man tar foton på människor.

Så slutligen blev det vår tur. Lite nervig var man så klart men vi hade verkligen repat in det vi hade så det kändes rätt tryggt. De andra gångerna jag stått på scen har det ofta vart sämre repat och därför också rätt dåligt resultat, så det var verkligen skönt att få gå upp på scenen och känna att man gör sin grej bra även om det kanske inte var så stor roll. Jag tyckte också att vi lyckades få igång rätt mycket respons från publiken, vilket vi också hade haft väldigt mycket fokus på under processen, dvs att det vi gjorde skulle bära på en innebörd som var öppen för tolkning men ändå sade någonting. En del i publiken tolkade den också som jag tror att många i vår grupp också gjorde, nämligen om det förnekade / nedtryckta barnet i skolan. Samtidigt fanns det andra tolkningar, vilket kändes bra. Som någon i publiken sade hade vi nog också färgats rätt mycket av K:s sokratiska samtal. Det gjorde att jag reviderade lite eftersom jag innan tänkte att jag kanske inte påverkats jättemycket av dem, men det hade jag nog gjort ändå.